tisdag 26 maj 2009

Centrum för rättvisa har granskat JK.

"Justitiekansler Lambertz missköter viktig uppgift"

Centrum för rättvisa har granskat justitiekanslerns hantering av skadeståndskrav: Lambertz trotsar Högsta domstolen i sin strävan att motarbeta tusentals enskilda individers berättigade skadeståndskrav. Justitiekanslern missköter sin uppgift att handlägga skadeståndskrav för enskilda som drabbats av felaktig myndighetsutövning. Centrum för rättvisa har granskat hur JK har handlagt sådana krav på senare år. Vi kan konstatera att enskilda i många fall helt nekats kompensation och i andra fall fått alldeles för låg ersättning. Dessutom trotsar JK Högsta domstolens beslut att oskyldiga och av rättsväsendet kränkta personer ska få ordentliga skadestånd i linje med Europadomstolens praxis. I stället har JK fattat principbeslut att enskilda bara ska få en tredjedel av den skadeståndsnivå som HD och Europadomstolen föreskriver. JK måste helt enkelt tänka om, skriver Clarence Crafoord och Gunnar Strömmer, chefsjurist respektive verkställande ledamot i Centrum för rättvisa.

På senare tid har debattens vågor gått höga rörande åklagarnas problem att lösa sina uppgifter inom rimlig tid. Dessvärre är det inte bara på åklagarsidan det brister - problemet är omfattande och gäller för rättssystemet i stort. I ärende efter ärende riktar justitieombudsmannen, JO, systematisk kritik mot handläggningstiderna hos våra rättsvårdande myndigheter.

Det är bra att det nu förs fram förslag på hur strukturer kan ändras och resurser tillföras i framtiden. Men ett problem som inte tas upp i debatten är att tusentals enskilda redan i dag får sin rätt till rättegång inom skälig tid kränkt, utan utsikt till någon rimlig kompensation. Ett viktigt skäl till detta är att justitiekanslern, JK - den myndighet som både ska granska missförhållanden och handlägga skadeståndskrav för enskilda som drabbats av felaktig myndighetsutövning - blockerar en sådan utveckling.

Rätten till rättegång inom skälig tid slås fast i Europakonventionen, som är svensk lag. Det är en grundläggande rättighet, eftersom konsekvenserna för den som drabbas av långa handläggningstider kan bli förödande. Oavsett om man är brottsmisstänkt eller brottsoffer är det svåruthärdligt att år ut och år in inte veta vad som gäller i en viktig rättssak. Företagare kan få vänta i åratal på besked om patentansökningar och tillstånd som behövs för att driva ett företag. På vardagsplanet kan enskilda få vänta förgäves på viktiga beslut om socialförsäkringar, och ett enkelt besked om bygglov för en sommarstuga kan dröja så länge att människor till slut ger upp.

Europadomstolen har varit tydlig med att bristande resurser i rättsväsendet inte är en giltig ursäkt för staten när enskilda drabbas. Den som råkar ut för oskäliga väntetider har rätt till skadestånd. Det här är också den vanligaste anledningen till att Sverige fälls i Europadomstolen - trots att svenska staten numera systematiskt förlikar bort denna typ av fall för att undvika alltför många fällningar. Men enskilda ska inte i första hand vända sig till Strasbourg. De har en laglig rätt att få sina fall prövade i svensk domstol eller av JK.

En process mot staten i domstol är riskabel för den enskilde. Om man förlorar processen får man betala både sina egna och statens rättegångskostnader. Därför blir prövningen hos JK, som är kostnadsfri, extra viktig. För att rättighetsskyddet inte ska bli en plånboksfråga måste naturligtvis enskilda kunna lita på att JK i varje läge följer lag och rättspraxis.

Vi har granskat hur JK har handlagt ärenden på detta område under senare år. Dessvärre kan vi konstatera att under flera års tid och i en lång rad fall har enskildas rätt till rimliga skadestånd konsekvent motarbetats av JK. Detta trots att praxis från Europadomstolen och Högsta domstolen, HD, talar i motsatt riktning. Enskilda har i många fall helt nekats ersättning och andra har fått alldeles för låg ersättning.

JK:s linje har gång på gång underkänts i domstolarna. En HD-dom från 2005 (det så kallade Lundgrenmålet) är ett viktigt exempel, inte minst med tanke på den aktuella debatten om åklagarnas problem. En oskyldig person hade varit misstänkt för brott i sammanlagt sju års tid på grund av att åklagarmyndigheten hade arbetat alldeles för långsamt med fallet. JK vägrade utge ersättning för denna kränkning, trots att konsekvenserna för den drabbade blivit förödande. Målet drogs hela vägen upp till HD, som underkände JK:s argumentation rakt av. Den drabbade fick ett skadestånd på 100 000 kronor. Denna ersättningsnivå ligger i linje med fast praxis från Europadomstolen, som också har fastslagit att ju längre tid ett rättsligt avgörande har dragit ut på tiden, desto större ska skadeståndet bli.

JK har alltså tvingats backa i grundfrågan - numera erkänner JK att det finns en rätt till skadestånd. Men i stället har JK intagit positionen att ersättningen ska vara så låg som möjligt. Detta har JK fortsatt att hävda trots att HD underkände JK:s argumentation om hur det ideella skadeståndet skulle bestämmas redan i den nämnda domen från 2005.

Hösten 2007 fattade JK ett principbeslut som innebär att enskilda bara får cirka en tredjedel av det skadestånd som följer av Europadomstolens och HD:s praxis. Denna nivå har nu sänkts ytterligare så att enskilda får mellan en femtedel och en tiondel av vad de egentligen är berättigade till.

Det framgår till exempel av tre fall som Centrum för rättvisa driver och där JK fattade beslut i april i år. Två av fallen handlar om företagare som har fått vänta på avgörande besked för sin näringsverksamhet. Bara i Regeringsrätten, som sista instans, fick de vänta drygt två respektive drygt tre år för att få besked om deras fall skulle tas upp till prövning. I det tredje fallet har en privatperson fått vänta nästan 2,5 år på att få reda på att Regeringsrätten inte avser att pröva hans ansökan om bygglov. Dessa enskilda har nu i och för sig fått ersättning av JK. Men skadeståndsnivåerna är löjeväckande. I ett av fallen utdömdes 10 000 kronor och i två av fallen utdömdes 5 000 kronor - eller om man så vill cirka hundra kronor i månaden för kränkningar av en grundläggande rättighet i Europakonventionen.

För att få till en jämförelse har vi också gått igenom samtliga förlikningar som svenska staten under senare år har träffat med enskilda som dragit sina fall hela vägen till Europadomstolen. Dessa förlikningar sköts av Utrikesdepartementet, UD. Det visar sig att UD respekterar Europadomstolens och HD:s praxis och de som drabbas av oskäliga väntetider får hela det skadestånd som de är berättigade till. Men det är förstås orimligt att statens olika organ behandlar människorättskränkningar på helt olika sätt.

Det finns en gräns för hur låg ersättningen kan vara utan att hela poängen med skadeståndet sätts ur spel. Europadomstolen är tydlig med att de enskilda som drabbats ska få ett skadestånd som även är kännbart för staten. Kompensationen ska ske på nationell nivå. JK är alltså skyldig att ta sitt ansvar gentemot dem som drabbas. Annars tvingas enskilda processa sina fall i inhemska domstolar, eller vända sig till Europadomstolen i Strasbourg. Det leder till ytterligare år av väntan för den enskilde och, i det senare fallet, ännu mer arbete för den redan hårt överbelastade Europadomstolen. En sådan utveckling går helt på tvärs mot hur skyddet för mänskliga rättigheter är tänkt att fungera.

Europadomstolens grundregel är att ju längre en myndighet har dragit ut på tiden, desto större ska skadeståndet bli. Dessutom har HD i sin praxis förklarat hur ersättningsnivåerna ska se ut i Sverige. JK borde känna till att det inte går att urholka HD:s praxis så att enskilda får ett sämre utfall genom att hänvisa till Europadomstolens praxis. Det framgår av själva konventionstexten.

Europakonventionen är inte tänkt att fungera som ett mål för medlemsstaterna att sträva efter, eller långsamt och motsträvigt anpassa sig till. I själva verket utgör Europakonventionen ett minimiskydd för enskildas fri- och rättigheter. Det måste JK ta till sig även i frågan om rättegång inom skälig tid och rätten till skadestånd vid kränkningar av denna rättighet.
CLARENCE CRAFOORD
GUNNAR STRÖMMER

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

lördag 23 maj 2009

Våra mänskliga rättigheter respekteras inte!

Stärk våra fri- och rättigheter

Grundlagsutredningen, som nu går in i sin slutfas, får inte missa chansen att göra något åt bristerna i skyddet av medborgarnas fri- och rättigheter. Människor känner inte till sina rättigheter och reglerna i regeringsformen tillämpas knappt i våra domstolar, skriver juristerna Anne Ramberg, Percy Bratt och Clarence Crafoord.

Den parlamentariskt samman satta grundlagsutredningen går nu in i slutspurten. Det är nu företrädarna för de olika partierna ska komma överens om nya formuleringar i vår grundlag så att ett betänkande kan lämnas till regeringen i slutet av året.

Mycket talar för att tyngdpunkten i ändringsförslagen kommer att vara inriktade på valsystem och regeringsbildning.

Däremot finns anledning att befara att utredningens förslag inte i erforderlig utsträckning kommer att leda till några större förändringar i syfte att reformera skyddet för enskilda männi skors fri- och rättigheter. Detta är allvarligt.

Regeringsformens fri- och rättighetsskydd är idag död materia. Människor känner inte till sina rättigheter. Flera undersökningar visar att regeringsformens bestämmelser knappt tillämpas i svenska domstolar.

En orsak är att regeringsformen inte är skriven för att enskilda med åberopande av dem ska kunna hävda sina rättigheter i domstol. Regeringsformen har reducerats till en sorts uppförandekod för lagstiftaren.

Dessutom måste en överträdelse vara ”uppenbar” för att en domstol ska kunna underkänna en lagregel. Det finns heller ingen grund för att begära skadestånd av staten när medborgerliga fri- och rättigheter har kränkts.

För den som ändå vill göra dessa sina rättigheter gällande vid domstol finns risken att, utöver sina egna kostnader, även behöva betala statens rättegångskostnader.

Konsekvensen blir att några mål där de medborgerliga fri- och rättigheterna prövas inte kommer upp till avgörande; staten slipper stå till svars för kränkningar och grundlagen förlorar legitimitet och effektvitet.

Det verkliga skyddet för fri- och rättigheter finns istället i Europakonventionen, som är svensk lag sedan 1995. Europakonventionen utgör dock endast ett minimiskydd för enskildas fri- och rättigheter och lägger inte fast några mål att sträva efter.

Det måste grundlagsutredningen ta till sig och föreslå reformer som gör regeringsformen till ett effektivt skydd för medborgarnas fri- och rättigheter.

•För det första bör samtliga luckor i regeringsformens rättighetskatalog täppas till så att den blir lika heltäckande som Europakonventionen.

Fortfarande saknas ett skydd för den personliga integriteten i regeringsformen, men där har integritetsskyddskommittén med företrädare för samtliga riksdagspartier nyligen föreslagit en förändring.

Andra betydande brister är att regeringsformen saknar en rätt till rättvis rättegång inom skälig tid och skydd mot att tvingas med i privata organisationer eller föreningar som inte klassas som politiska eller religiösa.

Dessutom finns inget diskrimineringsskydd som omfattar alla människor, oavsett bakgrund.

•För det andra bör möjligheterna för enskilda att få sina fri- och rättigheter rättsligt prövade stärkas. Ett sätt är att inrätta en författningsdomstol eller annan central instans som tar hand om alla klagomål om grundlagskränkningar.

Andra sätt är att tydliggöra uppdraget för alla domstolar och andra myndigheter att göra denna prövning samt att förstärka lagrådet.

Oavsett vägval måste man ta bort det krystade kravet på att en grundlagskränkning ska vara ”uppenbar” för att underkännas, ett system som även har kritiserats av Europadomstolen.

Även advokatens roll borde tydliggöras. En advokat har en rad rättsliga och moraliska förpliktelser, bland annat gentemot allmänheten. För allmänheten är en fri och oberoende advokatkår ett oumbärligt medel för att skydda mänskliga rättigheter mot statens makt och andra intressen i samhället.

Detta oberoende kan på ett fullgott sätt endast garanteras genom ett grundlagsskydd.

•För det tredje bör det införas en rätt till skadestånd för kränkningar av fri- och rättigheterna i grundlagen.

Rätt till skadestånd på grund av kränkning – det vill säga ideellt skadestånd, inte ekonomiskt – förutsätter i Sverige särskilt lagstöd.

Men i en dom från 2007 slog Högsta domstolen fast att enskilda har rätt till skadestånd när rättigheter enligt Europakonventionen kränks.

Samma rätt borde gälla vid brott mot de fri- och rättigheter som finns i regeringsformen.

Det skulle öka trycket i grundlagen genom att både förebygga övertramp och kompensera enskilda som drabbas.

•För det fjärde måste de ekonomiska hindren för enskilda att starta processer tas bort.

På grund av risken att behöva stå för inte bara egna utan även statens rättegångskostnader avskräcks vanliga människor från att driva sina fall i domstol. Men rättighetsskyddet får inte vara en plånboksfråga.

Inom arbetsrätten och på diskrimineringsområdet gäller redan idag att vardera parten får betala sina egna rättegångskostnader om den enskilde haft ”skälig anledning” att få tvisten prövad.

Nyligen fick tryck- och yttrandefrihetsberedningen direktiv från regeringen att hitta en modell att kvitta rättegångskostnaderna i tryck- och yttrandefrihetsmål. Samma sak borde förstås gälla vid processer om alla grundläggande fri- och rättigheter, särskilt som motparten är staten.

Grundlagsutredningen sägs nu gå in i den fas när de konkreta förslagen ska formuleras. Det är angeläget att den inte missar chansen att ta itu med bristerna i fri- och rättighetsskyddet.

ANNE RAMBERG

generalsekreterare Sveriges advokatsamfund

PERCY BRATT

advokat, ordförande Svenska Helsingforskommittén

CLARENCE CRAFOORD

chefsjurist Centrum för rättvisa




Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 21 maj 2009

FN kritiserar regeringens barnpolitik!



FN kritiserar regeringens barnpolitik


Sverige har sedan många år påtagit sig att följa FN:s barnkonvention. Men det finns allvarliga brister i hur åtagandet efterlevs - brister som regeringen, trots upprepad kritik från FN:s barnrättskommitté, struntar i att åtgärda. Rädda Barnen kräver nu omedelbara insatser för att stoppa den oacceptabla situationen.

I år är det 20 år sedan FN:s generalförsamling antog konventionen om barnets rättigheter. En särskild kommitté, FN:s kommitté för barnets rättigheter, har till uppgift att följa upp hur världens länder lever upp till barnkonventionen. Vart fjärde år kontrollerar man konventionsstaterna. Nu är det dags för Sverige och Sveriges barnpolitik att bli granskad och regeringen ska frågas ut av barnrättskommittén i Genève den 27 maj. Socialdepartementet har i förväg fått en lång frågelista från kommittén som söker svar och uppföljning på tidigare års rekommendationer och slutsatser.

Regeringen struntat i kommittén
Rädda Barnen har följt processen alla tidigare gånger som Sverige har blivit granskat, och försökt påverka regeringen att följa kommitténs rekommendationer. Tyvärr tvingas vi konstatera att flera av rekommendationerna återkommer gång efter gång. Regeringen har helt enkelt struntat i dem.
Efter att ha tagit del av regeringens skriftliga svar till kommittén för det här året vill Rädda Barnen framhålla kommitténs kritik mot de fortsatt stora skillnaderna mellan Sveriges kommuner – skillnader som har diskriminerande effekter för barn i behov av samhällets stöd. Det gäller framför allt skillnader inom socialtjänsten och för barn som lever i fattigdom i Sverige.

Oacceptabelt bostadsort avgör stöd
Frågan om skillnader inom socialtjänsten har Rädda Barnen drivit länge: det är oacceptabelt att möjligheten till stöd beror på var i landet man bor och att bostadsorten avgör om ett barn i kris ska få hjälp. Enligt barnkonventionen har varje barn som utsatts för exempelvis våld – oavsett var barnet bor – rätt till stöd och hjälp. Det kan handla om att erbjudas en möjlighet att prata igenom sin situation med en kompetent vuxen, enskilt eller tillsammans med andra barn. Men så ser det inte ut i verkligheten, och barnrättskommittén betonar också att det fortfarande föreligger stora skillnader i vilket stöd och vilken behandling socialtjänsten ger bland annat till barn till missbrukare, barn till psykiskt sjuka, barn i sorg och barn som bevittnat våld i hemmet.

Låg nivå på svaren
Nivån på regeringens svar till barnrättskommittén är mycket låg. Man försvarar sig med att hänvisa till olika jämförelseprojekt som bland annat jämför kostnader och kvalitet; Ett av projekten drivs av Sveriges kommuner och landsting och bygger på att deltagande kommuner arbetar tillsammans i nätverk. Rädda Barnen menar att detta inte håller. Förutom att projektet ovan är tidsbegränsat på tre år, deltar bara en tredjedel av kommunerna. Vidare anser vi att ett jämförelseprojekt givetvis inte är någon garanti för att jämna ut skillnader i hur socialtjänstens resurser fördelas för utsatta barn.

Oro över ökade klyftor
En annan diskrimineringsfråga som barnrättskommittén tar upp handlar om barnfattigdomen i Sverige, man uttrycker oro över ökande klyftor mellan olika grupper av barn. Även detta är en verklighet som Rädda Barnen under många år uppmärksammat i barnfattigdomsindex. Särskilt angeläget är problemet nu i en lågkonjunktur. Vi har många gånger uppmanat regeringen att analysera konsekvenserna för barn av förändringar i ekonomin och trygghetssystemen.
På kommunal nivå bör man ta reda på hur utvecklingen av kostnader och avgifter i skola, förskola och fritidsverksamhet påverkar barns vardag, samt hur man kan undvika att kostnaderna får diskriminerande effekter. Man bör också utreda konsekvenserna av barnfattigdomen i kommunen, utifrån barns egna upplevelser.

”Man kanske inte vill flytta, men föräldrarna måste för att de fått nytt jobb. Men det är ändå bättre än om man är tvingad att flytta för att man inte råd att betala hyran. Då kanske man måste bo hos kusiner eller så.” (flicka i sjunde klass)

Svarar inte om fattigdom
I skrivelsen till barnrättskommittén väljer regeringen att inte ens svara på den direkta frågan om barnfattigdomen. Detta är häpnadsväckande och vi hoppas att det varken beror på arrogans eller okunnighet i frågan.
Det är statens ansvar att barnkonventionen tillämpas i praktiken, men i Sverige har staten delegerat en stor del av sitt ansvar till kommunerna. De flesta beslut som rör barns liv och vardag fattas lokalt. Men inte alla kommuner har förstått vidden av sitt ansvar för utsatta barns välfärd, eller tagit det på allvar. Regeringen har inte heller tagit ansvar för att följa upp hur kommunerna lever upp till barnkonventionen, och redovisar inga fakta om detta i sin rapportering till FN-kommittén.

Åtgärdsprogram och garantivnivå
Rädda Barnen hävdar att det är oacceptabelt att det fortfarande finns så stora skillnader mellan kommunerna när det gäller barns rättigheter. Vi uppmanar därför regeringen och ansvarig minister Göran Hägglund att:

analysera konsekvenserna av det kommunala självstyret för utsatta grupper av barn
utarbeta ett åtgärdsprogram för barns välfärd under den ekonomiska krisen
införa en garantinivå för kommunernas stöd för utsatta barn
Den 27 maj ska Sverige alltså upp till bevis hos barnrättskommittén i Genève. Måste vi, som slår oss för bröstet och hävdar att vi är världens barnvänligaste land, skämmas inför FN?
Lars Carlsson
Chef för Rädda Barnens Sverigeprogram

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,