tisdag 26 maj 2009

Centrum för rättvisa har granskat JK.

"Justitiekansler Lambertz missköter viktig uppgift"

Centrum för rättvisa har granskat justitiekanslerns hantering av skadeståndskrav: Lambertz trotsar Högsta domstolen i sin strävan att motarbeta tusentals enskilda individers berättigade skadeståndskrav. Justitiekanslern missköter sin uppgift att handlägga skadeståndskrav för enskilda som drabbats av felaktig myndighetsutövning. Centrum för rättvisa har granskat hur JK har handlagt sådana krav på senare år. Vi kan konstatera att enskilda i många fall helt nekats kompensation och i andra fall fått alldeles för låg ersättning. Dessutom trotsar JK Högsta domstolens beslut att oskyldiga och av rättsväsendet kränkta personer ska få ordentliga skadestånd i linje med Europadomstolens praxis. I stället har JK fattat principbeslut att enskilda bara ska få en tredjedel av den skadeståndsnivå som HD och Europadomstolen föreskriver. JK måste helt enkelt tänka om, skriver Clarence Crafoord och Gunnar Strömmer, chefsjurist respektive verkställande ledamot i Centrum för rättvisa.

På senare tid har debattens vågor gått höga rörande åklagarnas problem att lösa sina uppgifter inom rimlig tid. Dessvärre är det inte bara på åklagarsidan det brister - problemet är omfattande och gäller för rättssystemet i stort. I ärende efter ärende riktar justitieombudsmannen, JO, systematisk kritik mot handläggningstiderna hos våra rättsvårdande myndigheter.

Det är bra att det nu förs fram förslag på hur strukturer kan ändras och resurser tillföras i framtiden. Men ett problem som inte tas upp i debatten är att tusentals enskilda redan i dag får sin rätt till rättegång inom skälig tid kränkt, utan utsikt till någon rimlig kompensation. Ett viktigt skäl till detta är att justitiekanslern, JK - den myndighet som både ska granska missförhållanden och handlägga skadeståndskrav för enskilda som drabbats av felaktig myndighetsutövning - blockerar en sådan utveckling.

Rätten till rättegång inom skälig tid slås fast i Europakonventionen, som är svensk lag. Det är en grundläggande rättighet, eftersom konsekvenserna för den som drabbas av långa handläggningstider kan bli förödande. Oavsett om man är brottsmisstänkt eller brottsoffer är det svåruthärdligt att år ut och år in inte veta vad som gäller i en viktig rättssak. Företagare kan få vänta i åratal på besked om patentansökningar och tillstånd som behövs för att driva ett företag. På vardagsplanet kan enskilda få vänta förgäves på viktiga beslut om socialförsäkringar, och ett enkelt besked om bygglov för en sommarstuga kan dröja så länge att människor till slut ger upp.

Europadomstolen har varit tydlig med att bristande resurser i rättsväsendet inte är en giltig ursäkt för staten när enskilda drabbas. Den som råkar ut för oskäliga väntetider har rätt till skadestånd. Det här är också den vanligaste anledningen till att Sverige fälls i Europadomstolen - trots att svenska staten numera systematiskt förlikar bort denna typ av fall för att undvika alltför många fällningar. Men enskilda ska inte i första hand vända sig till Strasbourg. De har en laglig rätt att få sina fall prövade i svensk domstol eller av JK.

En process mot staten i domstol är riskabel för den enskilde. Om man förlorar processen får man betala både sina egna och statens rättegångskostnader. Därför blir prövningen hos JK, som är kostnadsfri, extra viktig. För att rättighetsskyddet inte ska bli en plånboksfråga måste naturligtvis enskilda kunna lita på att JK i varje läge följer lag och rättspraxis.

Vi har granskat hur JK har handlagt ärenden på detta område under senare år. Dessvärre kan vi konstatera att under flera års tid och i en lång rad fall har enskildas rätt till rimliga skadestånd konsekvent motarbetats av JK. Detta trots att praxis från Europadomstolen och Högsta domstolen, HD, talar i motsatt riktning. Enskilda har i många fall helt nekats ersättning och andra har fått alldeles för låg ersättning.

JK:s linje har gång på gång underkänts i domstolarna. En HD-dom från 2005 (det så kallade Lundgrenmålet) är ett viktigt exempel, inte minst med tanke på den aktuella debatten om åklagarnas problem. En oskyldig person hade varit misstänkt för brott i sammanlagt sju års tid på grund av att åklagarmyndigheten hade arbetat alldeles för långsamt med fallet. JK vägrade utge ersättning för denna kränkning, trots att konsekvenserna för den drabbade blivit förödande. Målet drogs hela vägen upp till HD, som underkände JK:s argumentation rakt av. Den drabbade fick ett skadestånd på 100 000 kronor. Denna ersättningsnivå ligger i linje med fast praxis från Europadomstolen, som också har fastslagit att ju längre tid ett rättsligt avgörande har dragit ut på tiden, desto större ska skadeståndet bli.

JK har alltså tvingats backa i grundfrågan - numera erkänner JK att det finns en rätt till skadestånd. Men i stället har JK intagit positionen att ersättningen ska vara så låg som möjligt. Detta har JK fortsatt att hävda trots att HD underkände JK:s argumentation om hur det ideella skadeståndet skulle bestämmas redan i den nämnda domen från 2005.

Hösten 2007 fattade JK ett principbeslut som innebär att enskilda bara får cirka en tredjedel av det skadestånd som följer av Europadomstolens och HD:s praxis. Denna nivå har nu sänkts ytterligare så att enskilda får mellan en femtedel och en tiondel av vad de egentligen är berättigade till.

Det framgår till exempel av tre fall som Centrum för rättvisa driver och där JK fattade beslut i april i år. Två av fallen handlar om företagare som har fått vänta på avgörande besked för sin näringsverksamhet. Bara i Regeringsrätten, som sista instans, fick de vänta drygt två respektive drygt tre år för att få besked om deras fall skulle tas upp till prövning. I det tredje fallet har en privatperson fått vänta nästan 2,5 år på att få reda på att Regeringsrätten inte avser att pröva hans ansökan om bygglov. Dessa enskilda har nu i och för sig fått ersättning av JK. Men skadeståndsnivåerna är löjeväckande. I ett av fallen utdömdes 10 000 kronor och i två av fallen utdömdes 5 000 kronor - eller om man så vill cirka hundra kronor i månaden för kränkningar av en grundläggande rättighet i Europakonventionen.

För att få till en jämförelse har vi också gått igenom samtliga förlikningar som svenska staten under senare år har träffat med enskilda som dragit sina fall hela vägen till Europadomstolen. Dessa förlikningar sköts av Utrikesdepartementet, UD. Det visar sig att UD respekterar Europadomstolens och HD:s praxis och de som drabbas av oskäliga väntetider får hela det skadestånd som de är berättigade till. Men det är förstås orimligt att statens olika organ behandlar människorättskränkningar på helt olika sätt.

Det finns en gräns för hur låg ersättningen kan vara utan att hela poängen med skadeståndet sätts ur spel. Europadomstolen är tydlig med att de enskilda som drabbats ska få ett skadestånd som även är kännbart för staten. Kompensationen ska ske på nationell nivå. JK är alltså skyldig att ta sitt ansvar gentemot dem som drabbas. Annars tvingas enskilda processa sina fall i inhemska domstolar, eller vända sig till Europadomstolen i Strasbourg. Det leder till ytterligare år av väntan för den enskilde och, i det senare fallet, ännu mer arbete för den redan hårt överbelastade Europadomstolen. En sådan utveckling går helt på tvärs mot hur skyddet för mänskliga rättigheter är tänkt att fungera.

Europadomstolens grundregel är att ju längre en myndighet har dragit ut på tiden, desto större ska skadeståndet bli. Dessutom har HD i sin praxis förklarat hur ersättningsnivåerna ska se ut i Sverige. JK borde känna till att det inte går att urholka HD:s praxis så att enskilda får ett sämre utfall genom att hänvisa till Europadomstolens praxis. Det framgår av själva konventionstexten.

Europakonventionen är inte tänkt att fungera som ett mål för medlemsstaterna att sträva efter, eller långsamt och motsträvigt anpassa sig till. I själva verket utgör Europakonventionen ett minimiskydd för enskildas fri- och rättigheter. Det måste JK ta till sig även i frågan om rättegång inom skälig tid och rätten till skadestånd vid kränkningar av denna rättighet.
CLARENCE CRAFOORD
GUNNAR STRÖMMER

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Inga kommentarer: