söndag 22 februari 2009

Sista hoppet för de gömda kvinnorna.

Åsa Passanisi har skrivit en mycket bra artikel i Aftonbladet idag.

Hon har lyckats att fånga den grymma verklighet som finns bakom det som till vardags kallas för jourhem för hotade kvinnor och barn. Att detta är ett korttidsboende dit vi kan fly för en kort period för att vila oss, hämta krafter och finna tröst, vet de flesta gömda då många av oss har bott på liknande ställen.

Men efter att man har bott på flera ställen så upptäcker man snart att mönstret upprepar sig hela tiden.
Kvinnorna som kommer och går är ofta samma personer. De kommer tillbaka flera gånger för att de inte får någon hjälp av samhället i övrigt.

När man under sin vistelse upptäcker att ingen tar tag i det praktiska och man samtidigt mår dåligt av den ofta långvariga misshandeln. Så händer det att oron över den egna säkerhet tillslut tar över. Man återvänder många gånger till förövaren då vi känner att vi har mer kontroll över situationen i hans närhet. Att fly ut till en osäker tillvaro, kanske till en ny ort där man inte känner någon, är ett stort steg.

Är detta verkligen lösningen på våra problem?
Svenska myndigheter har utrett vår situation i över 30 år..
Under tiden så har kvinnor och barn ar mördats.
Skydd ges och våra uppgifter röjt dagligen utan att någon hålls som ansvarig!

Det är en rättsskandal av stora mått att Sverige år 2009 saknar långsiktiga lösningar för hotade och förföljda kvinnor och barn.
Vart tog våra mänskliga rättigheter vägen?

Förhandlades de bort den dagen vi föddes som kvinnor?
Eller var det när vi träffade/flyttade ihop /fick barn med/gifte oss med en man?
Jag beundrar alla som arbetar med att hjälpa oss utsatta och jag är tacksam över att de finns.

Men vart tog samhällets,regeringens och riksdagens ansvar vägen?
Det är dags för dem som har utrett frågan i över 30 år att avlägga en slutrapport...




Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

1 kommentar:

Anonym sa...

Läste den förra söndagen i pappersvarianten, Åsa kontaktade mig inför artikeln men jag känner mig inte redo för publicitet.Inte nu när Antonsson och teamet vrålar ut sin obefogade ilska att ha blivit lurade.Av sig själva säger jag, jag la aldrig in ett sanningspperspektiv faktiskt.Nä, sunt förnuft ska råda utan att problemayiken bakom glöms bort.Samhällsproblemet att kvinnor och barn fortfarande får leva som andra klassens flyktingar i det land vi är födda i.

*förbannad*