Carina blev bestulen på livet..

Jag fick tidningen skickad till mig med en liten handskriven lapp på sidan 19.
Artikeln heter: Bestulen på livet.

Jag läser om en kvinna som kallar sig för Carina. Hon lever gömd med skyddad identitet och kvarskrivning i ständig skräck för en man som har misshandlat henne och förföljer henne. Inget jobb, inga hobbies. Varje litet spår kan innebära att han hittar henne. Men skyddad identitet är inget liv.

Jag fortsätter att läsa och tränger in i en värld som är fruktansvärd. Hon delar med sig och det hon berättar väcker ilskan i mig. Den ständiga rädslan för mannen som hotar och förföljer henne och oron över att beslutet om kvarskrivningen inte skall förlängas gör henne fysiskt sjuk. Hon är besviken över att hon inte längre kan arbeta även om hon själv vill och har insett att hon ingenting kan göra för att höja sin låga pension.

Hon lever i ekonomisk misär och bara problemen med tänderna skulle kosta över 30 000 kronor att åtgärda. Måste jag bli tvungen att dra ut tänderna? Frågar hon. Jag vet svaret och det väcker ännu mera ilska.

Jag lägger tidningen åt sidan för att försöka smälta det jag läst. Det är ju inte klokt! Det får inte vara så här tänker jag samtidigt som jag tar på mig ytterkläderna. Jag går ut och låter regnet piska mot mina kinder. Det bränner till i ögonvrån och jag låter de varma tårarna rinna. Inte hon också...

Jag kommer hem och tar av mig de våta kläderna. Jag värmer händerna över vedspisen en stund innan jag hämtar tidningen och fortsätter att läsa. Jag var tvungen att gå ut och samla mod för att möta denna kvinna, Carina. Vars berättelse om sitt liv är så likt mitt eget. Som trots alla svårigheter som hon har gått igenom aldrig blir sentimental, bara frustrerad.

Rädslan för vad som kan hända om han hittar henne, äter långsamt upp henne inifrån. Genom att inte berätta för sin sambo om hennes fruktan att han skall hitta henne död en dag när han kommer hem, så bär hon tankarna inom sig själv.

Vem kommer att hitta mig mördad? Mina mörkaste ord.. de som jag aldrig någonsin har vågat att säja till någon. De ord som hindrar mig att somna på nätterna och som jagar mig på dagen.

Carina är en modig kvinna. Jag har gråtit över henne fast jag inte känner henne. Jag gråter för att hennes liv är en spegelbild av mitt eget. Det som skiljer oss åt är ett annat namn, en annan bakgrund och en annan stad.

Det som förenar oss är samma mardrömar i samma land.

Läs hela reportaget i nr 3/07 tidningen heter Social Politik. Beställ tidningen: 031-743 99 05.
Länk till tidningen och en annan artikel i samma ämne.
http://www.socialpolitik.com/article.php?id=36



Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, skyddad identitet, kvarskrivning, våld mot kvinnor, jobb, förföljd, gömd, pension